Dramatik i vardagen

Blev på väg hem i kväll stoppad av en polisbil. Efter att den hade lurat i bakgrunden en stund fick polisen visst nog och slog på sirener och fanskap. Det var bara att trampa på bromsen det. Ord och inga visor är det, när farbror polis talar.

Två poliser klev ur och gick med misstänksamma steg upp på var sida av bilen. Jag kände mig mycket viktig där jag satt, som ägnades all denna uppmärksamhet, all tid och energi (vad kostar egentligen en sån blålampa, är dom dyra i drift?) som poliserna frikostigt slösade med för min skull.

Den mindre myndige polisen gick på inspektionsrunda runt bilen (den blicken han gav höger framdäck fick en att undra om det ändå inte fanns andra bakomliggande intentioner med visiten) medan den något mer myndige polisen uppmanade till körkorts-check. Lite så där polis-aktigt lutade han sig fram och liksom sträckte ut ögonen och kikade över förarsätet och in i baksätet (riktar förövrigt stark misstanke mot körkortschecken då också den sannolikt var en täckmantel för något större) då plötsligt den mindre myndige polisen började påpeka något om dimljus och icke-dimljus, halvljus och helljus och för att vara ärlig tyckte jag att det började spåra ur, dramatiken kändes avslagen, så jag slog dövörat till och tittade ut genom rutan åt andra hållet.

Mumlade också att nu fick han minsann slå av taxametern. Jag tänkte då inte betala för att taxisnubben inte vet att man inte får köra runt med dimljusen tända.