And so it is

Damien Rice sjöng i kväll. Samma sång som fortfarande får mig att stanna upp. Du spelade den på festen i mars för några år sen.

I can’t take my eyes off of you. Jag tittade på dig.
I can’t take my eyes off of you. Du tittade på henne.

Vi hade det fint. När du började titta på mig. Men känslan jag hade den kvällen och åren efter är nu borta. Det blir inte vi igen. Jag vet inte hur jag ska få dig att förstå det utan att såra dig. Du ber mig att såra dig. Och jag vill inte. Det är det sista jag vill. Och det är troligen också det sista jag kommer göra mot dig. Efter detta kommer vi inte prata mer. Jag vill att du går vidare. Jag har gjort det.

Du är den bästa. Snälla. Gå vidare.

Hej!

Kul att se att de fortfarande finns folk som tittar in på bloggen dagligen även om det inte händer så mycket här.
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till bloggen, har ingen aning om vad jag ska skriva här. Antingen känns det för privat eller så är det för ointressant för att någon skulle orka läsa hela inlägget. Så vad gör jag? Jag håller tyst.
Men det betyder ju inte att det inte händer nåt i mitt liv. Jag vet bara inte om det är så mycket att skylta med liksom.
I korta drag: skriver pm så det ryker om det. Funderar om jag har valt rätt utbildning. Dejtar en kille, men vill ha en annan. Tror jag. Har ett deltidsjobb jag inte trivs med. Hoppas på att gifta mig obscent rikt för att leva det liv jag dagdrömmer om.
Utöver detta så händer det inte så mycket att blogga om.
Jag är förvånad över att ni trogna läsare hänger kvar på en så klen blogg som detta men tack ska ni ha!

Runt hela kroppen. Men störst är trycket runt revbenen. Halva andetag och armarna hänger. Höst-åker-lera tynger benen och rörelserna är trötta. Jag kör i gång en maskin med tvätt i hopp om att få en känsla av vardag. Onsdag förmiddag och p4 står på i bakgrunden. Kanske det blir kassler i ugn med ris till middag. Någon trevlig frågesport på tv till kvällen. Känslan infinner sig inte. Så jag bakar en sockerkaka och hoppas lukten av nybakat ska kasta mig bakåt i tiden. 20 år. Det är fredag och jag äter varm kanelbulle och mellanmjölk. Jag tittar men jag ser inte. Motivationen finns inte längre och jag undrar vem du är. Vad gör du här. Klockan tickar och 5 timmar efter alla andra går jag och sover. Blodet når inte längre längst ut. Det börjar sticka. Då skickar han sms. Ord som snart och tänker och längtar. Ser inte poängen. Puss och kram. Om jag vägrar - försvinner det då? Jag är villig att testa. Vad detta än är tror jag du och jag har gjort något dumt som ger konsekvenser. Klockan betyder inget längre. Drar efter andan och en ilning går genom kroppen. Jag är bara på låtsas. Och jag låtsas att allt är bra.